Opublicerade texter 2012-2018

Det har blivit många nedskrivna ord genom åren. I yngre ålder skrev jag dagbok, fyllde blad efter blad under flera års tid, att göra det blev ett andningshål. I gymnasiet skrev jag dikter. När det väl blev högskoleplugg för mig blev det automatiskt mer skrivande på grund av diverse skolarbeten, men på sidan av hade jag en blogg som jag ventilerade i. Sedan fick jag ett jobb som inkluderade en jäkla massa skrivande, och när jag väl vandrade den musikjournalistiska vägen fullkomligt exploderade det… skrivandet alltså. Människor i min närhet som känner mig, vet att jag också är bra på att skriva långa meddelanden och sms, haha! Det finns kort sagt ett överflöd av – ord – i mig.

För några dagar sedan, den 5 mars gick planeten Merkurius i retrograd i fiskarnas tecken, det inbegriper en hel del som jag inte kommer gå in på i detta inlägg, men för mig, Jungfrun, som har kommunikativa Merkurius som styrande planet, gillar jag alltid Merkurius inflytande, oavsett om den planeten rör sig framåt eller bakåt på himlavalvet.

Det kommer därför inte som en slump, att jag i veckan haft ett behov av att kika i mitt gamla arkiv bland skrivna textstycken som ofta beskriver olika typer av känslor som jag velat uttrycka (Fiskens stjärntecken styr ju som bekant över känsloliv, nostalgi och gamla ting).

Textstyckena nedan är opublicerade, “råa” (icke korrigerade/finputsade) och inte kommunicerade sen innan. Det är utdrag ur sådant jag författat på min egen kammare och sparat. Några textstycken är skönlitterära (nåja, ett försök till det) och några är rena anteckningar.

Att skriva är en process, och att lära sig ATT skriva är också en (livslång) process. Kvantitet är en del i att komma fram till kvalitet anser jag. Skriv, skriv, skriv. Skriv så mycket du bara kan, även om det inte är “bra”. Skriv för att lära dig hantverket. Att tvingas skriva olika typer av texter har för mig varit lärorikt, jag upplever att skriva skönlitterärt är det allra svåraste. Därför har jag stor respekt för människor som kan det. Det finns mycket som är kul att skriva, men mina favoriter hittills har varit: krönikor, recensioner, uppsatser, brev/längre mejl, dikter, pressmeddelanden, pedagogiska och informativa webbtexter samt annonscopy.

Varför jag känner ett behov av att publicera några av dessa textstycken vet jag inte. Troligtvis gör jag det mest för min egen skull, för även om jag många gånger skriver för andra, upplever jag att den jag skriver för egentligen är: Veronica. Jag skriver för min egen skull, det är för mig ett sätt att leva, min egen terapi.

.

.

Utdrag ur opublicerade texter 2012-2018

(Del av anteckning, 2012)

“Känner att du är typen som man behöver vänta in, inte avbryta. Orden strömmar i stötar. En vänskaplig nivå visst, du berättar om jobbet, om träningsångest, om pengar. Att dina föräldrar har mycket men tycker att det är fult att spendera. Att pengar för dig innebär frihet. Det finns så många som inte har tillräckligt. Jag berättar om mitt ex. Varför berättar jag om mitt ex? Måste sluta prata om honom. Försöker inflika frågor som öppnar upp. Känner mig som sjutton igen, vet hur jag var då, hur enkelt det var, att gå från att prata till något annat.”

(Del av anteckning, 2012)

“Förstår inte att jag gör mig till. Blir orolig. Precis så här var det sist. Bekräftelse? Frigörelse? Vill inte tänka på det i stunden. Vill leka lite till. Beställa in mer öl. Röksugen. Syndsugen. Mitt dåliga jag. Har nog gjort bort mig, fast ändå signaler. Du ger dem. Att du var så öppen, jag hade velat ha mer av dig. Såg skiftningen i ditt ansikte, när det blev för nära. Bubblande glädje. Gillar dig.”

(Utkast, 2012)

“Stadig frukost, pappersgöra, lunchmöte, lämna in kemtvätten, kundsamtal, jogga 5 km, Ringa Johanna, träffa Adrian i Kronan, sova. Magnus gick igenom nästkommande dag i huvudet. Inför andra framstod han inte som den planerande typen, mer som någon som gled med, men allt i Magnus liv var noga uttänkt. Det gäller bara att spela med rätt kort som hans pappa hade uttryckt det. På Magnus kort stod ödmjukhet, lätt förvirring och obevekligt blå ögon. Resterande kort fick lydigt ligga kvar i asken. Planering och armering, var enligt Magnus nödvändigt för att stå ut.

Nästkommande dag började med en, enligt planen, stadig frukost. Magnus dagar började alltid så. Hans mammas ord var på något sätt fortfarande inristade i honom ”Du måste orka med dagis, hjärtat”. Menyn för dagen bestod av havregrynsgröt, lingonsylt, keso, kokt ägg och en banan. Kaffet fick intas senare.

Skjortan, alltid välstruken, hängde på garderobsdörren. Den här dagen får bli grå tänkte Magnus. Grå kavaj, gråa byxor, vit skjorta och mörkgrå slips med ljusgrå ränder. Han slängde en snabb blick in i garderoben och mindes Adrians ord ”En genomtänkt garderob är en god investering”. Magnus följde mottot, det fanns inget som inte kunde kombineras och kvalitén, nej det kunde ingen klaga på. Nöjd, stängde han dörren. Magnus tog ett sista varv i lägenheten, såg att lamporna och spisen var av, plånboken i rockfickan, mobilen likaså. Han låste dörren och tog trappan i tre steg. Rustad, klev han ut genom porten.”

(Del av utkast, 2013)

“Kapitel 1:

– Vad som än händer bror, jag har dig.

– Vad som än händer, paki my man.

En kram vid dörren. Asifs hand på Simos rygg var lätt men varm. Inifrån lägenheten, scenen där Ordell drar på skinnhandskarna, knäcker fingrarna, öppnar handsfacket, tar ut tabanja.

Hello, my love, I heard a kiss from you. Red magic satin playing near, too. All through the morning rain, I gaze – the sun doesn’t shine – Rainbows and waterfalls run through my mind*

Boysen meckat hela kvällen men Simo kunde inte stanna längre. Han behövde planera, ensam. Och chefen pissed om han kom för sent imorgon igen. Simo lovade Asif helgen, en galen kväll i city. Asifs smajl brett men blicken bland molnen.

Ut genom porten. Aldrig låst, aldrig kod. En lapp på glaset, ”Inbot i kälföråd. ar du sett nåot, ring 114 14”. Svårt att se vad det står, någon klottrat knulla aina på. Simos steg snabba, hinna till tuben. Gården full av kids. Kids som borde ligga i sängen med en mami eller papi som läser godnattsagor. Men Simo vet hur det är, mat på bordet och cashen dem tas. En blick mot mannen i spärren och han glider förbi, Simo beckna snubbens bil dyrt förra månaden. Samma utsikt från vagnen som vanligt, ut genom tunneln, radhusen och gräsmattorna innan Bredängsbetong. Simo kör in lurarna.

Ey shuno, jag vet du har problem, med tiden blir det ljusare ska du se

Ey shuno, du betalade av dina lån, och du ska veta att jag fortfarande spelar din låt*

Simo minns Asifs blick. Snubben hans närmaste, en bror som varit med sen adidasbyxor och filadojjor. Han borde dra ner på the good things in life bara.”

(Utkast, 2013)

“09.30 Spånga industriområde

Några få solstrålar letar sig in på lastkajen. En sekunds stillhet, fint damm seglar uppåt, utåt. Och sånt här skit andas man in. Simo tänder ett bloss. Fadji borstar bort grus från en pall, sätter sig. Första rasten, Simo varit på jobbet sen sex, Fadji halv sju, snubben alltid sen.”

Simo tänkt fråga Fadji om en sak i två veckor nu. Och nu börjar det bli bråttom. Dags att lägga stolthet åt sidan. Inte vara en feg liten skit. Simo tar sats, darrar inte på rösten:

– Fadji, du, mannen, behöver en xx

Fadji stoneface men handen i en snabb rörelse över det kala huvudet avslöjar något. Förvåning kanske.

– När?

Simo förklarar. Fadji nickar, lyssnar. Kollar över axeln. Leker med grus i handen. De har en deal. Simo lättad, ett steg på vägen. Vill egentligen inte stå i skuld till någon. Men Fadji trovärdig, killens armar fulla av bläck. Och blicken, krigarögon, inget gratis. Men Simo lite rädd, Fadjis kontakter inga wanksters och Fadji själv, Simo kom ihåg ryktena som gick på Albyäng.”

(Utkast, 2013)

“22.05 Ulvsundavägen

Simo axat hela vägen i hög volym. Blev inringd på kvällsjobb. Kunde inte tacka nej. Förberedelserna kostat mer än han trodde. Jobbat extra för verksamheten några år nu. Sena kvällar och kefft betalt, men finns såklart fördelar. Simo kört den här babyn några månader nu, bra drag under pedalen och respekt när man kliver ur. Kommer kunna köpa henne själv sen. Kommer kunna köpa hela världen.

So keep movin, You better keep walkin. The nine will have them

crawlin

crawlin

Clinger for life*

Simo svänger in genom grinden, sänker musiken, kliver ur. Automatlås. De andra grabbarna redan här, ser hur det lyser borta i hangaren. Vet vad som väntar; fixa mätarna, plåtarna, lacka om. Bilar vita som snö.”

(Utkast, 2013)

“23.50 Regeringsgatan, klubben Nasty

Skitenkelt. Skaka handen med vakten och död blick från tjejen i garderoben. Simo och Asif glider in. En snabb blick över baren, golvet, borden. Mycket smått ikväll men knappt fullt. Asif går och sätter sig, Simo beställer öl i baren. Fipplar med mobilen. Vet vad han vill ha ikväll, något som gör att han inte behöver tänka på ett tag. Händer som automatiskt hittar rätt. Något som får han att slappna av, en fast rumpa, mjuka lår. Re la la laxa. Ölen kommer. Inga kort, bara cash. Simo betalar, tar ölen och styr mot Asifs håll, hinner halvvägs. En röst och en hand på axeln bakifrån.

– Vänta, tror du glömde den här.

Simo vänder sig om, ser vackra ögon, brunt hår, fina lår som håller något i handen. Hans mobil. Fan, tankarna på annat håll idag. Simo inser att ölen upptar båda hans händer. Tjejen verkar förstå hans bekymrade min.

– Haha, är det okej om jag lägger ner den?

Hon nickar mot hans jeansficka. Simo säger ja, kanske lite väl snabbt och högt. Fan hon är skitsnygg. Och lätt på handen, enkelt glider den ner. Hon ler, säger nåt när hon går, men just då lägger DJ:en på nästa låt och passar på att dra på, högt.

Turn around, open your eyes, look at me now,

Turn around, girl, I’ve got you, we won’t fall down

We can see forever from up here, yeah. So long as we’re together, have no fear, no fear*”

(Del av dikt, 2014)

“I händerna inte längre vapen för strid. En lotusknopp och ett timglas, där sanden som tycktes oändlig så sakteliga börjar ta slut. Jag vill, försöker, men kan inte vända glaset, få blomman att slå ut. Det kan bara du.

Skynda dig min vän, vinden har mojnat nu. Men bland klipporna väntar ett skepp, redo för nästa friska vind.”

(Anteckning, 2014)

“Står vid en IP, gräset är jättegrönt, de säljer korv i en bod längre fram, mycket föräldrar, många barn men det är dags att skingra sig, åka hem, bildörrar som slår, min mage är stor fast det är en tid kvar, du är svettig i pannan och i håret, “såg du mamma?” frågar du i kramen. “Såg du?” frågar du magen. För du vet det finns en kompis därinne. “Vi såg, jättefint. Är du hungrig eller ska vi åka hem direkt?”

(Del ur en dikt/ett minne, 2014)

“Vad är då meningen.

När vi såg varann första gången, är det såhär det ska vara nu tänkte jag

När du satte dig bredvid, är det såhär jag ska vara nu

När du ringde, bad mig komma, men sen hände ingenting

Vad är då meningen med det. När du log, så glad över att se mig när jag kom, något försenad den där dan

När du frågade men vem vill du ha då och jag inte vågade säga dig. När jag la handen på ditt lår som hejdå”

(Del av anteckning, 2015)

“Jag satt ute i mina föräldrars trädgård, en kaffekopp i handen och arg för att solen envist gick i moln precis när jag gick utanför dörren. Men jag läxade upp mig själv, sa ”stressade jävla människa sätt dig och vänta”. Gjorde det. Väntade på solen och fick tid till att under några minuter landa. Landa och tänka på stort som smått. I min andra hand ett reklamblad för ett köpcentrum. I bladet bilder och intervjuer med helt vanliga människor. En av dem svarar på frågan – hur förgyller du vardagen. Han svarar ”hänger med Gud”. Jag tyckte det lät fantastiskt.”

(Utkast, 2015)

“Ett utskick från svenska kyrkan, församlingen där jag bor, kommer i brevlådan. Ett utskick som utkommer sommar, höst, vinter, vår. En intervju med Tomas Sjödin. Jag klipper ut en snutt från texten, sätter urklippet på mitt kylskåp. ”Mognad sker under vila” står det. Jag tror det var i oktober eller november. Någon vecka efter är jag sjuk, tror jag till och med går på en glittrig jobbfest i feber. Jag blir frisk igen men under julen som följer, nyåret och tre veckor in på det nya året är jag sjuk igen. Talförbud säger doktorn. Jag är det sjukaste jag varit på länge. Jag är sjuk för vad som känns som 100e gången på ett år. Och jag tvingas till den där vilan som Sjödin skriver om. Och jag vilar men blir som ofta när jag vilar, sugen på att arbeta igen. Jag vilar och tänker kreativt. Det blir starten på ett intensivt arbetsår. Troligtvis det intensivaste året någonsin. En uppförsbacke som egentligen var en brant nedförsbacke mot det jag egentligen behövde, en väldigt lång vila.”

(Anteckning, 2015)

“Regnet piskar ett osminkat ansikte. Mitt. Det skummar på Vättern som ger intrycket av ett stormigt hav. Jag står på bryggan, det känns som jag stirrar inuti mig själv. Det har blåst upp och båtens för slår mot bryggan. Båten jag nu vet jag måste styra själv. Ensam över vågorna, lämna hamn. Lämna en trygg och varm famn.”

(Anteckning, 2015)

“Mätaren visar minus tjugo grader. Från mitt rum i fjällstugan ett fönster som vetter åt dalgången till. Det är natt och jag blickar mot en stjärnbeströdd kam, en skarp linje som skiljer fjället från himlen. En nästan halvmåneformad horisont. Det känns som att himlen har ramlat ner precis ovanför mitt fönster. Som jag kan se alla stjärnor som någonsin funnits. Det är bedövande vackert. Bedövande tyst.”

(Anteckning, 2015)

“Takfönstret rymmer precis min storlek. Träsmak i rumpan efter ett tag men vad gör det när man kan spana på stjärnor, se ljudlösa blixtar fylla himlen över byn och bergen runt omkring. En stjärna faller och jag önskar mig det jag vill. Säger ditt namn.”

(Del av anteckning, 2015)

“Antingen är det ensamheten, eller så är det meningslösheten. Eller ensamheten som framkallar den. Jag börjar lära mig, att istället för att tappa bort mig i känslan. Försvinna ner i ned. Åtgärda, hjälpa, plåstra, värktablett. Meningslösheten kommer ofta när det varit intensivt, jobbat för mycket, använt hjärnan för länge. Botemedlet mot meningslösheten är att inte vara ensam, vara med de man tycker om. Men när de är långt bort, det inte går. Och man vet att ett telefonsamtal inte hjälper för det är inte pratet man vill åt, utan sällskapet. Den tysta samvaron.”

(Del ur oskickat brev, 2015)

“…Eller så är det min inställning, det faktum att jag känner mig fri som en fjäril, som gör att allt jag ser blir vackert i mina ögon. Det är så fint att gå hem om kvällarna här, längs med vägen där få bilar kör. Jag ser mest kaninernas små vita svansar när de blir rädda och hoppar in i buskarna. Sista biten får jag svänga upp, gå längs åkern och järnvägsspåret. Det känns som att himlen ramlat ner där. Som att den gifter sig med jorden på något sätt. Det är magiskt. Jag känner mig inte rädd. I närheten finns även min favoritstig, en promenadväg med asfalt, gräs och åker på båda sidor samt en allé med träd längsmed. Det blåser oftast där eftersom det är så öppna fält men jag gillar det, tycker om att det gör att jag fryser. Skulle kunna sova där på asfalten, se gatljusen långt bort. Bilvägarna. Höra blåsten. Trodde aldrig att en plats, en stad kunde få mig kär såhär. Det är första gången. Jag är så tacksam för att du fick mig att återvända.”

(Del ur oskickat brev, 2015)

“Du kanske inte är arg. Bara likgiltig. Det vore värre faktiskt. Och det är det jag är så rädd för om vi skulle råka gå på varandra här, att du ser helt likgiltig ut. Som att jag vore luft. Tänker på min reaktion och när jag tänker kan jag inte hålla tillbaka mitt leende. Jag kan inte spela teater, du skulle se en glad tjej. Och egentligen, jag kan önska så stort jag vill, drömma hur länge jag vill, men det jag har tänkt på är att jag vill se dig en gång till. Kan livet inte bara ge mig en endaste gång till. Så du inte bara var en dröm allting, en illusion. Något som egentligen aldrig hände. Som var för bra för att vara sant. Vill se dig och se du är verklig.”

(Dikt, 2016)

“I en dunge av heliga träd vid bergets fot står en tron. Härifrån betraktar hon och regerar klokt – förenar ande med materia och sprider ljus där mörker bor. Skapandet sker i stillhet. I handen håller hon en penna.”

(Dikt, 2017)

“Kärlek kan vara stor och stark. Kärlek kan vara liten och vilja hålla i hand. Kärlek kan vara att lyssna och bry sig om. Kärlek kan vara en lång kram eller en resa ihop. Kärlek kan vara ett plåster på det som gör ont eller att bli bjuden på något som smakar gott. Kärlek kan se olika ut och kännas på olika sätt. Kärlek är att få och ge på samma gång utan att det kostar något. Ett liv med kärlek i är värt att vårda – för det är en verklig gåva.”

(Del ur minnesanteckning, 2018)

“Sitter på tåget. Läser i boken om änglar. En förskoleklass med barn kliver på. Efter ett tag sätter sig två flickor vid sätena bredvid mig. En av dom är rödblond, långt hår, solbränd med ljusa hår på armarna. Stora, rosa mjuka kinder. Hon ser ut som en kerub, en barnängel. När dom kliver av ler hon mot mig, uppmuntrande, som hon inte är det barnet hon utger sig för att vara.”

*Låt 1 – Lyssna

*Låt 2 – Lyssna

*Låt 3 – Lyssna

*Låt 4 – Lyssna

<3

/Veronica

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *