Om hiphop och maskulinitet – min resa inom musikjournalistiken

De (få) gånger jag är på väg hem sent i kollektivtrafiken upplever jag mig som ensam tjej i en värld av snubbar. Det verkar som att tjejer inte reser ensamma på kvällar längre. Det är 80% män jämt. Nåväl. I dessa situationer känner mig alert, uppmärksam men sällan rädd. Likt en kameleont plockar jag fram min rustning: jag intalar mig på fullt allvar att jag också är en man bland män. En självsäker man dessutom.

Det här fungerar och är inte svårt, för jag har i många andra avseenden identifierat mig mer med män genom åren. På arbetsplatser har jag sett mig själv som likvärdig mina manliga kollegor. Att jag är lika kompetent, kan prestera precis lika bra, lika hårt och lika mycket.

När jag 2014 tog klivet in i musikjournalistiken, insåg jag att det var en miljö befolkad av just många män. Jag som gillade hiphop började skriva om det. Hiphop-kultur är också en genre där maskulinitet frodas. Men eftersom jag då identifierade mig med maskulinitet/män var det här inte så svårt att skriva om. Utmaningen var att bli inkluderad (som kvinna) och respekterad (som journalist inom hiphop-gemenskapen).

Ambitiös som jag var siktade jag högt, ville bli en av de främsta musikjournalisterna i landet. Jag skrev om olika genrer, men kände ett extra stort ansvar för att lyfta hiphop och bredda bilden av skandinavisk urban musik.

Min musikjournalistiska resa blev mer utmanande när jag efter en utbrändhet landade mer i det vi kan benämna som “Yin”, min kropp och själ behövde (efter alltför mycket “Yang”) utforska vila, reflektion, känslor och andlighet. Samtidigt kände jag feministen i mig höja rösten.

Jag började självkritiskt ifrågasätta hur många kvinnliga respektive manliga artister jag skrev om/pushade. Jag ifrågasatte om det ens gick att vara feminist och stötta hiphop samtidigt. Ilskan var dock fortsatt närvarande, för jag upplevde en musikbransch som inte var inkluderande. Alla röster (inom t.ex. hiphop) fick inte höras.

Såhär sju år senare känner jag att respekten som jag kämpade för, den har jag fått. Kärleken från mindre artister har varit överväldigande vacker.

Inkluderingen däremot är svårare att sätta fingret på. För hur gärna jag än velat bli betraktad som en i gänget, så har jag inte alltid känt mig som det. Maskulinitet kan vara en märklig värld av kukjämförelse, rå humor och bekräftelse/hyllande av varandra. Ett ständigt tävlande i hur mycket en gör, kan och vet.

Att jag försökt förstå mig på den maskulina världen, anpassa mig till den (i mångt och mycket ända sedan min tonårstid) känns såhär i efterhand lite fånigt, som slöseri med tid.

Inkludering är också motsägelsefullt när man som jag haft en fåfäng ambition av att sticka ut, försöka vara innovativ och göra något som kanske ingen annan gör.

Jag har inom hiphop och musikjournalistik/musikbransch ofta känt ett inre tvång att titta åt ett annat håll, inte rusa fram utan snarare ta ett steg tillbaka och observera. Ett slags självvalt “utanför-fönstret-perspektiv” som doppar hälen, men inte hela foten i pölen. Agerat solitärt trots att jag också suktat efter tillhörighet; inom musikjournalistkåren, inom musikbranschen, inom hiphop-gemenskapen. Jag har frågat mig om det ens är möjligt att befinna sig i flera läger, inte sålla sig till ett fack.

För det finns en viss motsägelse i att gilla hiphop och vara journalist. I början av min karriär ville jag inte ens titulera mig det. Jag var musikkritiker eller musikskribent. Trots min 3-åriga högskoleutbildning i textskrivande så var jag minsann ingen journalist.

Hiphop har jag funnit fascinerande eftersom genren är så innehållsrik:

  • Hiphop belyser, ifrågasätter och kritiserar samhället.
  • Hiphop är historieberättande men lyfter även vardagen; utmaningar i relationer, jakten på pengar, överlevnad i klassamhället.
  • Hiphop bejakar intressanta aspekter av livet; äkthet, lojalitet, tro, respekt, drivkraft, lust, passion, liv/död, etik och arbetsmoral.

Addera pennans kraft, en uppsjö av beats och leken med ord. Det finns mycket att älska…

“Jag och pennan har ett speciellt bond. Mot henne är jag fett lojal. Hon säger till när jag ska vända blad. Har mycket mer att säga innan vi lägger av.”

– Rapparen Jahuel Mangalam hyllar skrivandet på BOND (2020). Producerad av Scientific.

Men hiphop har också en hel del vi kan ställa oss frågande till. Framförallt bilden av vad det innebär att vara man (hiphopens maskulinitet) och synen på sex och kvinnor.

Det sistnämnda har jag funnit alltmer problematiskt. Nej, jag är inte pryd. Jag har lyssnat på all sorts hiphop genom åren och jag tycker musik mycket väl kan få vara självförhärligande, promiskuös och drogliberal. Men det ska finnas någon slags värme och humor i det.

Självdistans? Det kanske är det jag saknar hos en del rappare. Eller i alla fall en ansträngning att ta det hela mer än ett varv. Självförtroende och skryt har jag inget problem med, det är en del av hiphop (som är underhållande!) men en del rappare känns som uppblåsta ballonger. Kanske för att självförtroendet och skrytet inte backas upp av någon stabil självkänsla. I ballongen finns bara luft.

Bra självförtroende men bristande självkänsla är något jag själv tampats med, och i det ligger säkert en förklaring till varför jag började gilla och identifiera mig med hiphop överhuvudtaget.

Att jag finner en del hiphop alltmer svårlyssnad, har också med min egen känslighet att göra. Det kan låta pretentiöst, men jag har nog alltid sett musikkritik som energiavläsning, att jag tolkar energi i musik för att förstå den. Viss hiphop kan kännas kylig och rå, det är i sig inget problem, det kan vara ett konstnärligt grepp att uttrycka sig så.

Det jobbiga för mig numera är att jag plockar upp energin bakom det kyliga och råa: osäkerheten, hopplösheten, ensamheten. Jag blir ledsen och nedstämd av viss hiphop, kan inte distansera mig längre. Vill transportera rapparen till en klinik där hen får kärlek intravenöst.

Det är ju inte bara vissa rappare som behöver mer kärlek, världen i sig behöver det. Hiphop är en genre som kanske mer än någon annan genre idag har örat mot marken, visar hur klimatet känns och vilka problem som finns. Det är också därför genren behöver sina lyssnare och behöver bli omskriven av oss journalister.

För det finns en klar poäng i att också bli ledsen, nedstämd och förbannad av musik. Över den verklighet som skildras, en tuff verklighet som många lever i.

I år har jag skrivit mycket mindre om musik, jag har prioriterat annat i min personliga utveckling. Det har dock gett mig konstant dåligt samvete. Speciellt när mina inkorgar fylls till bredden med nysläppt musik varje vecka.

Samtidigt, när jag väl skrivit om musik i olika sammanhang, har det varit kämpigt. Som att jag behövt gräva djupare för att hitta ord. De ord som kommit upp har heller inte varit särskilt spännande enligt mig. Jag är inte van vid det. Mina ord om musik brukar oftast flöda och kännas någorlunda varierade.

Det kan vara svårt att få andra att förstå det här. Känslan av att vara som en höjdhoppare utan stav, en hockeyspelare med bara en skridsko. Det är ju också mitt eget navelskådande i-lands problem. Den enda som märker av det här, är ju jag.

Kanske… är det självkritiken och prestationsångesten som spökar, känslan av att vilja skriva som om att livet stod på spel, leverera det bästa jämt. Men att jag i år, inte kunnat uppbåda det. I år har jag fått kämpa med både självkänslan och självförtroendet. Det har säkerligen bara varit nyttigt.

Kanske… är det min attityd och inställning till musikskrivandet som behöver förändras.

Kanske… är det en släng av ovanligt lång skrivkramp.

Kanske… är det precis det här jag behövde hitta fram till och uttrycka i detta blogginlägg, för att få inspiration igen.

Nej, jag vet inte. Just nu sitter jag inte på fler svar än att jag fortsatt älskar musik, och att mina sju år hittills inom musikjournalistiken varit fantastiskt roliga och lärorika. Om jag fortsatt kommer titulera mig musikjournalist 2021, vet jag ännu inte, men jag tror det är viktigt att i alla sammanhang ställa sig själv dessa frågor:

  1. För vem presterar jag egentligen och varför?
  2. Vem är jag när jag inte presterar och hur mår jag då?
  3. Vad är meningen med hela jävla livet överhuvudtaget?

/ Veronica

Ps. Nej, det har inte blivit så mycket musikskrivande, men för ett tag sedan tog jag mig själv i kragen och skrev. En text om rapparen Flam3 från Göteborg som släppt ett mycket bra album. Jag reflekterar också mer om hiphop-kultur i den recensionen. Hittas via GAFFA.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *