M | M

Nu kommer jag till att skriva om något jag länge velat skriva om, min hjärtefråga i livet. Respekten för alternativ andlighet. Det finns risk för att jag här kommer trampa på en och annan öm tå, men det är jag van vid och det verkar vara min karma i detta liv. Alla (mäns) ömma tår och jag.

En pojkvän jag hade när jag var ung var skeptisk till mitt andliga intresse. Speciellt astrologi och ”spå-tanter” hade han inte mycket till övers för. Det grundade han på en speciell upplevelse som han inte hade haft personligen, men som hade hänt hans mamma. Hon hade gått till ett medium och fått någon slags ”varning”, vilket gjorde att hon alltid var hysterisk gällande att hennes barn skulle bära hjälm. Han hade därav som liten tvingats bära hjälm vid utomhusaktiviteter (för ofta?) på grund av denna spådom. Den här berättelsen gjorde mig verkligen konfunderad. Både ifråga om mediumets seriositet och hans mammas reaktion som uppenbarligen satt djupa spår i honom. Det resulterade i att jag inte vågade prata mer om mina tarotkort och mitt andliga utövande, eftersom han alltid blev så illa till mods och upprörd. Nu i efterhand kan jag tycka det är lite märkligt att denna man, som var så högutbildad och med en IQ-nivå i klass med Mensa kunde dra alla ”spå-tanter” över en kam. En enda dålig erfarenhet i hans liv påverkade hela hans uppfattning om medialitet och även närbesläktade verktyg inom alternativ andlighet.

Det här har givetvis påverkat mig, och jag har länge funderat över skillnaden mellan män och kvinnor i fråga om alternativ andlighet. För när jag delger tankar kring min egen andlighet och praktiska utövande till kvinnor möts jag ofta av nyfikenhet och positivitet. Men när jag delger samma saker till män så blir jag oftare ifrågasatt, möts med rädsla eller ointresse/negativa erfarenheter.

Det klassiska scenariot är att mannen jag berättar för; antingen ska delge mig sina ”negativa” erfarenheter (ofta har han inte dessa själv, men en vän, släkting eller familjemedlem har en erfarenhet som gjort honom upprörd) eller så vill mannen ifråga komma med en arsenal av logik, förnuft, rationella resonemang och diverse teorier som ifrågasätter min tro och mitt utövande. Problemet är att varken det ena eller det andra biter på mig. Det enda det gör är att det tar död på min glädje i stunden. Min glädje över att vilja delge en annan människa mitt största intresse och min passion i livet.

En kollega till mig på GAFFA skrev en väldigt rolig krönika här för ett tag sedan: ”10 sorters män – som kryper fram efter en sågning”. Han syftade på hur män reagerar när en artist får en negativ recension. En smart, kul och träffsäker text. Utan att skämmas tar jag inspiration rakt av och presenterar en egen lista <3

10 sorters män som reagerar på alternativ andlighet* 

1. ”Hahahahahahahaha. Haha?”
2. ”Kul. Men du vet väl att inget av det där stämmer?”
3. *tystnad* och backar långsamt ut ur rummet med skrämd uppsyn.
4. Lägger huvudet på sned, som man är en liten gullig hundvalp utan verklighetsuppfattning.
5. ”Jag är ateist”. Diskussionen tar slut innan den ens har börjat.
6. ”Jag såg den här videon/läste den här boken/hörde den här podden/såg det är programmet som ifrågasätter ALLT det här. Vad är din kommentar till detta?” *agerar ettrig nyhetsreporter*
7. Småpratar med en om ämnet men lägger in ”osynliga” pikar och skämt lite här och där.
8. Blir upprörd och obekväm på samma gång.
9. Delger negativa erfarenheter kring ämnet (som inte behöver vara hans egna).
10. Coolt! Berätta mer.

Nummer 10 är en relativt ovanlig reaktion. Men samtidigt vill jag vara noga med att män och kvinnors olika reaktioner är en modifierad sanning, en grov generalisering, för den är bara baserad på några människors reaktioner i mitt liv. Och jag tror alla, män som kvinnor och alla hen däremellan, blir mer och mer öppna för att tala om andlighet. Så jag tycker man ska vara försiktig med att tala utifrån egen erfarenhet. Vill man spä på sina egna övertygelser (om skillnader mellan kön) eller ifrågasätta dem? Listan ovan är rolig att skratta åt ett tag, men jag vill inte klänga fast vid den som en sanning.

För jag möter alltfler män numera som med nyfikenhet och intresse vill höra mer, och varje gång det händer blir jag glad. Jag upplever en positiv utveckling.

Jag har genom åren medverkat i andliga cirklar och kurser. Ofta är jag yngst. Majoriteten är äldre kvinnor. Jag har undrat varför det är så? Varför alla dessa äldre kvinnor? Kanske tar det lång tid att erkänna sitt intresse för sin egen andlighet. Eller så är det först när barnen är vuxna och mannen inte längre finns som tiden och ekonomin finns? En spekulation. För att alternativ andlighet skulle vara något som bara äldre kvinnor sysslar med är också en generalisering, inte minst när man ser hur marknaden för den alternativa andligheten växer, speciellt digitalt och i sociala medier. Det finns också flertalet män som arbetar aktivt inom det andliga området. Antalet artiklar som skrivs om ämnet har också tagit fart.

På senare tid har astrologin varit på tapeten, Sara Martinsson skrev om trenden i DN i början på året, och fick genast kritik (av en man…) i en debattartikel i DN. Men även kritik från kvinnohåll har inkommit, Victoria Greve skrev i GP om fenomenet och om hur astrologi inte är feminism. Även astrologi fick ta plats i SVT Opinion live. En artikel som föll mig i smaken var den som Maxime Persdotter Wallström skrev för SvD i höstas om häxkonst och tarot, artikeln ligger bakom betalvägg nu men rubriken och ingressen är som följer:

”Häxan går sin egen väg – många längtar efter henne”

”Intresset för alternativ andlighet ökar i storstad – särskilt bland unga, utbildade kvinnor. Samtidigt kommersialiseras den. Modehus gör kollektioner med tarotmotiv och hudkrämer välsignas av shamaner. För häxan Ebba Bjelkholm står gudinnetro för feminism.”

Många journalister verkar vilja spekulera i varför den alternativa andliga trenden växer sig så stark just nu, dem presenterar teorier kring att det är en del av vårt mer känslostyrda samhälle där (vetenskaplig) fakta inte tas på lika stort allvar längre. Att världen har blivit för komplicerad, informationsflödena för många och verkligheten för skrämmande – då är den alternativa andligheten en mjuk kudde att vila på. Kanske är det så, jag har inga bra tillrättalagda förklaringar för den icke andliga målgruppen.

Men för oss som delar den alternativt andliga gemenskapen, och känner oss hemmastadda i det så finns det såklart olika förklaringar på det här. Jag känner mig trygg i att vi följer den utvecklingskurva som det är menat att vi som mänsklighet ska följa.

Mitt alternativa andliga intresse tog fart som tonåring, jag köpte min första tarotkortlek i högstadiet. Sedan dess har mitt intresse växt under årens lopp, i linje med mitt feministiska uppvaknande. Det finns en stark kvinnosaks tanke i den alternativa andligheten, modern och gudinnan, häxan och prästinnan och så vidare – men i grund och botten handlar det om feminin kraft, intuitiv visdom och kunskap, mjukhet och öppenhet för att kropp, hjärta och själ talar med oss. Att vi är mer än våra tankar och vår hjärna. Det här är inte vigt enbart åt kvinnor. Lika lite som att maskulin, Yang energi är vigt åt män. Vi har alla denna polaritet inom oss oavsett vilket kön vi anser oss vara. Jag tycker att alla som vill tillhöra en alternativt andlig gemenskap är välkomna.

Men givetvis ska vi få bli ifrågasatta. Behöva möta argument och frågor. Vi tar emot det. Och givetvis finns det rötägg även inom den alternativt andliga ”branschen”; människor som tror sig ha förmågor dom inte har, människor som använder sina förmågor för att smörja egot, människor som inte är så duktiga på att förmedla information på en kärleksfullt sätt, och så vidare. Den andliga världen är inte finare än nån annan ty den är befolkad av människor. Människan är en komplex natur med ett ego. Det jag tycker är tråkigt är att den enorma människokärlek och kunskap som finns inom branschen sällan ges fokus i vanlig media. Hur många som verkligen får hjälp, stöd, tröst och goda råd i det här. Det finns så mycket värme i denna bransch.

Det jag dock känner mig färdig med i och med detta inlägg, är att behöva försvara något jag tycker är roligt och som gör mig glad. Människor kan ha hur konstiga hobbies som helst och diverse böjelser men aldrig bli ifrågasatta. Kan inte jag bara få ha min hobby utan pekpinnar? Att människor ifrågasätter något utan att själv bemöda sig med att ta till sig kunskap innan, och ge det en ärlig chans har jag också svårt för. Varför inte gå till ett professionellt medium, en healer med goda rekommendationer, eller få hela ditt födelsehoroskop utläst innan du uttalar dig?

I veckan har jag legat sjuk och kollat på Harry Potter filmer. I den femte filmen, Harry Potter and the Order of the Phoenix har professor Dolores Umbridge tagit över Hogwarts skola. I flera scener ses vaktmästaren Filch sätta upp tavla efter tavla på en vägg med nya nedskrivna ordningsregler för vad eleverna inte får göra. Skolan som ska lära ut magi blir alltmer begränsad, kontrollerad och ifrågasatt. Dolores Umbridge vill ingjuta rädsla och tror på bestraffning.

Jag kan ibland känna det som att de fortfarande vandrar människor på jorden som en gång stod vid eldens lågor under häxprocesserna. Människor som hejade på då, som tycker att det är inte mer än rätt att kvinnor ska bli ifrågasatta och fråntagna sin rätt att tro på sin egen andlighet och sina förmågor. Människor som inte respekterar en häxa på grund av rädsla.

Med allt detta sagt. Jag kräver inte att alla ska tro som jag, vill inte pådyvla eller övertyga någon min egen övertygelse. Jag respekterar att vi alla har vår egen andlighet, att den kan se ut på lika många sätt som det finns människor på den här planeten. Det enda jag önskar är ett respektfullt bemötande i retur, när jag ger dig respekt för din tro, dina hobbies och din person.

Skrivet med kärlek,

/Veronica

*mediumskap, tarot, astrologi, healing, andekontakt, häxkonst, änglar m.m.