Min tid på GAFFA – en minnesruna

Efter nio år på Sveriges främsta musikskepp, GAFFA-skutan, är det dags för undertecknad att hoppa i plurret och simma mot ny horisont. Och vad bättre att hedra en fantastisk tid, än att minnas? Det här är min GAFFA-resa, 2014-2022.

2014

Man kan ju tro att livets höjdpunkt var nådd redan 2013, när jag fick se min ungdomsidol Jay-Z inta globen OCH fick ensam radiotid – närmare bestämt en timme på P3 och dåvarande programmet “Din playlist”. Jag fick välja musik och spela mina favoriter i programmet. Dröm! Samt göra reklam för min Spotify-lista Frånsoultillhiphop som jag ägnade mycket vaken tid åt. Men det skulle visa sig att livet hade mycket mer musik i rockärmen än så…

2014 inleds med att jag skärmdumpar från Spotify. Camila, en journalist jag beundrar följer mig och jag blir starstruck, haha. Vi kan också se att min favorit Burial gett ut EP:n Rival Dealer. Spotify hade för övrigt en chatt-funktion då som jag använde!

I januari kontaktar jag GAFFA och får svar av Daniel dåvarande redaktör (nu chefred). Jag frågar om att bevaka en festival, men blir ombedd att skriva en test-recension av ett album. Den recensionen blir till min stora glädje och förvåning publicerad i tidningen, och sen var det skepp å hoj!

Under 2014 hinner jag med ett 40-tal recensioner inom pop, hiphop, elektroniskt och R&B samt en krönika från Kingsize-galan. Jag recenserar alltifrån Panetoz och Måns Zelmerlöw till Ed Sheeran, Ariana Grande och Sam Smith. När jag recenserar Yung Leans debutalbum sticker jag ut nosen med ett högt betyg, till skillnad från flera andra som inte riktigt verkar förstå vad han gör. Och rätta mig om jag har fel, men jag kan ha varit först i Sverige med att skriva om brittiska rapparen Little Simz.

Recensioner som krävde lite mod och som jag är extra stolt över från 2014? “Eikon” (Jaqe & Marcus Price), “Le För Kameran” (Simon Emanuel) och “Seen It All: The Autobiography” (Jeezy).

Mitt skrivande blir snabbt en oväntad, kreativ lek där jag letar efter spännande associationer och liknelser. Som när jag beskrev ett album av ODESZA som en gyrokopter, haha. Märkligaste musik jag recenserar detta år är ett album på isländska med gruppen Samaris.

2015

Efter min rivstart hos GAFFA är jag varm i kläderna, men ett påfrestande heltidsjobb utöver musikjournalistik på kvällar och helger tar på krafterna. Jag har dessutom inte lärt mig att uppskatta det jag vårdar idag: vila och tystnad. Jag tränar (går en kurs i akrobatik) och lyssnar på musik jämt.

Jag är även engagerad på andra sidan atlanten, där jag skriver för en amerikansk hiphop-blogg. I vår gemensamma chatt-grupp försöker jag förstå deras slang (och nosa reda på vilka nya rappare som är “heta” i USA) men ja, snubbarna måste nog ha undrat vad fan jag, vit tjej från Sverige, gjorde där… haha. Men redaktören trodde på mig och jag fick bland annat skriva om Little Simz och ett reportage om nordisk hiphop, där jag intervjuade producenten Imchibeat.

Summa summarum. Jag blir således utbränd av allt, får PTSD-symptom och kan under min första tid inte ens lyssna på musik. Hjärnan är helt överbelastad. Men jag återhämtar mig så smått, kommer mer i kontakt med hjärta, själ och kropp. Jag flyttar även till Malmö. <3

Jag börjar också nosa på det jag kommer till att tycka mycket om längre fram – att bevaka festivaler. 2015 rapporterar jag från Where’s the Music i Norrköping och från Malmö Festivalen. Jag besöker även Montreux Jazz festival för konsert med Jamie xx, samt plitar ner mina två första intervjuer för GAFFA-tidningen: Duvchi och Finess.

Under året recenserar jag svenska släpp från bland annat Joy, Mächy och Madi Banja. Extra minnesvärt är min recension av Janet Jacksons nya skiva. För att ens få förhandslyssna på albumet måste jag åka till Köpenhamn, möta upp en cool tjomme och sen lyssna med lurar på ett café. Det var ett jäkla hysch-hysch å ståhej, men en text blev det!

Årskrönika 2015

2016

Detta år är jag motiverad till att våga recensera ännu mer hiphop, soul och R&B: Aleks, Fröken B, Blezz, Yemi, Överklass, BJ The Chicago Kid. Jag citerar ur koranen och ger bottenbetyg till Wiz Khalifas dimmiga droghyllning Khalifa. Jag recenserar Yung Lean igen och jämför honom med 1700-tals poeten Thomas Gray. Jag får även skriva långt (tack Daniel) om norska hiphop-scenen och rapparen Linni.

2016 är också året då jag går en kurs i Music Management, medverkar i ett mentorskapsprogram för kvinnor i musikbranschen, samt besöker danska showcase-festivalen SPOT i Aarhus. Kärleken för mitt danska ursprung leder mig även till Roskilde.

Sommaren 2016 bevakar jag Roskilde festivalen för GAFFA och skriver om bland annat Chinah, Chvrches, Ivan Ave, Little Simz, Silvana Imam och New Order. Jag går flera mil om dagen (känns det som) mellan mitt tält, ett gulligt café i stan (där jag har arbetsro) och själva festivalområdet.

Jag får se många grymma konserter: Stormzy, Sivas, Aurora, PJ Harvey, Reykjavíkurdætur, Anderson .Paak … men när fyrverkerierna ljuder sista kvällen längtar jag efter min säng. Jag tar nattåget hem till Malmö. Lättad över att ha överlevt en rejäl utmaning.

Min krönika från Roskilde

Under året får jag även se flera starka kvinnor på scen – Rihanna och Laleh på Malmö Arena och Cleo på KB, som jag även recenserar. <3

Under hösten studerar jag på högskolan i Malmö och pendlar över bron till Roskilde, där jag har en praktikplats på ett utbildningsföretag inom musikbranschen. Jag får göra en jättefin intervju med rapparen Broder John, backstage på Mejeriet i Lund och jag “Dj-ar” med en kollega på Moriskan när GAFFA har en releasefest.

Årskrönika 2016

2017

Tillbaka i huvudstaden igen är min penna redo för än fler utmaningar. Jag besöker Where’s The Music i Norrköping igen, och i mars åker jag till Oslo för att ensam bevaka showcase-festivalen by:Larm – något av det intensivaste men roligaste jag gjort! Jag skriver tre långa reportage där jag recenserar 13 stycken akter. Superwoman? Yes.

Under sommaren är jag tillbaka i Oslo igen för att bevaka Øyafestivalen (deras motsvarighet till Way out West). Jag recenserar bland annat Vince Staples, Young M.A, Sigrid och Migos.

I november åker jag till Chicago för att bevaka “Red Bull Sound Select Presents: 30 Days In Chicago”, ett månadslångt event där konserter arrangeras på olika ställen runt om i staden. Jag recenserar Cherrie, Jorja Smith och Lizzo samt skriver ett längre reportage om den minnesvärda resan.

Ovan, bilder på “The Shining”-korridoren på hotellet, och mitt rum där jag lyckligtvis hade en arbetsplats. I min resväska hade jag bunkrat upp med kakor, kex, godis, chips, varma koppen, mjukost, tepåsar m.m. för att dryga ut min minimala mat-budget. Jag köpte även pulverkaffe, frukt och yoghurt att ha till frukost.

Jag recenserar några få utvalda album och EP:s detta år; Stina Velocette, Stormzy, Linni och Yung Sherman samt skriver en 8e mars-krönika och några mindre nyheter för webben.

Jag skriver även ett reportage om nordisk urban musik för tidningen. I artikeln nämner jag ett 40-tal kvinnliga artister inom genren från Sverige, Norge och Danmark. Artikeln inleder jag såhär:

“Historieskrivningen är pågående och reflektionsklockan över vilka vi väljer att tillskriva betydelse och utrymme bör ständigt ringa; inom forskning och politik, på lärosäten och i bolagsstyrelser, inom kulturen. Ring klocka ring, det är dags att knyta ihop likväl som ge ett avstamp framåt. Låt oss rikta strålkastaren åt ett specifikt håll: hiphop och R&B i Skandinavien. Vad hände i år och vilka artister skymtar vi i kristallkulan?”

Jag gör en omslags-intervju med Yung Lean och får äntligen recensera en favorit: Kaah, när han har konsert på Berns. När året väl är slut och min Spotify-statistik tickar in, är jag nöjd med att jag aktivt valt mer tystnad och mindre konsumtion av musik än tidigare år.

Årskrönika 2017

2018

Detta är ett år då jag skriver flera “bäst-just-nu” artiklar för webben, recenserar några få utvalda släpp samt två konserter på Nobelberget: Majid Jordan och Partynextdoor. Jag intervjuar Fricky (innan hans genombrott), norska pop-stjärnan Sigrid samt Herbert Munkhammar.

Under Where’s The Music är det GAFFA-galan och jag leder en debattpanel. Jag besöker Øyafestivalen i Oslo igen och skriver ett längre reportage med recensioner därifrån.

Under hösten tar jag på mig detektivhatten och gräver ner mig i budgetar, kommunstyrelseprotokoll och festivalavtal när jag granskar nedläggningen av Where’s The Music. En kortare resa till London hinner jag även med, för ett udda event med Sennheiser.

Årets bästa konserter? Smerz (Øyafestivalen), Bernhoft (Nalen), Rapsody (Debaser), Moses Sumney (Øyafestivalen) och Sassy 009 (Øyafestivalen).

Årskrönika 2018

2019

GAFFA-podden har kört igång i Malmö, Göteborg och Stockholm, och jag gör mina kollegor sällskap under flera avsnitt, det är väldigt kul! Jag reser också till Gävle för att sitta med i juryn för musiktävlingen Imagine Sweden.

Jag skriver några recensioner under våren och delar ut toppbetyg till Daniel Norgren för albumet Wooh Dang. I en artikel om förbisedda album från 2019 lyfter jag Ayla, Fieh och Dim Out. Jag skriver även en artikel för tidningen om den gamla dängan “Himlen runt Hörnet”.

2019 bevakar jag två festivaler: Waves Vienna och Iceland Airwaves i Reykjavik. Dessa två festivaler ger mig två av mina bästa konsertminnen i karriären – Martin Kohlstedt i Wien och Girl in red på Island.

Hösten 2019 har jag fullt upp med musikkritik på annat håll då jag recenserar skivor för Borås Tidning. Året avslutar jag med att skriva om fem låtar från 2010-talet till en GAFFA-special om 2010-talets bästa musik.

Jag skriver bland annat om den här låten, en liten blinkning till gamla arbetsgivare Hermods, men också till där jag befinner mig under hösten: på en folkhögskola i Fittja och kursen “Lust att skapa”.

Mack Beats & Jaqe – I Centrum

I Fittja tornar Flottsbrobacken upp sig i horisonten, området ligger vackert nära Mälaren. Det lilla torget i centrum skulle behöva kärlek, så även de människor som alltid tycks stå där. I Dogge Doggelitos sommarprat får vi historien om en stöld på varuhuset ”Obs!” i Fittja och hur det får honom att inse att han bor på ”fel sida av stan”. Varuhuset ligger inte kvar, inte heller Clock, snabbmatskedjan intill, där jag blygt barn frågade om Arne Hegerfors autograf tidigt 90-tal.

I Centrum skrevs 2011, två år senare är den avslutande spår på producent Mack Beats debutalbum. På låten hör vi lyrikkonstnär Jaqe droppa Latin Kings och 80-tals referenser till ett avskalat beat och ledsna stråkar. Arrangemanget får texten att skina samtidigt som den förstärker känslan: förort och liten stad, pengajakt och hiphop-ideal, men också – viljan att bli sedd.

”Det har aldrig varit drömmar som saknades” rappar Jaqe och nämner området Hermodsdal. Ortsnamnet i Malmö lär vara inspirerat av Hans Svensson Hermod, grundaren av utbildningsföretaget Hermods. Den skånska bondsonen Hans hade i slutet av 1800-talet visionen att utbildning bör vara till för alla, oavsett klass- och geografisk tillhörighet. I Centrum sällar sig till toppskiktet av svenska hiphop-låtar och påminner om vad varje enskild människa bär på: en dröm.

Jul och nyår gräver jag ner mig helt i musik. Jag skriver en lång årskrönika, där jag sammanfattar och beskriver 2010-talet inom hiphop, soul och R&B. Det resulterar även i tre olika spellistor:

2020

Under pandemi-året 2020 ligger jag lågt och när andra suckar över inställda konserter och festivaler känner jag “gud vad skönt, jag orkar inte skriva om enda spelning till”. Några recensioner blir gjorda, samt några krönikor. 2020 års vinstlott är att jag får skriva en artikel om ett gammalt album av Jay-Z. Det som i tidningen benämns som “Klassikern”. Kul!

Årskrönika 2020

2021 och 2022

2021 inleder jag med en krönika om årets heta potatis – gangsterrap, och under våren recenserar jag släpp av Molly Sandén och Diza Guava & Josef Park. Jag blir intervjuad två gånger, båda gångerna är det studenter som ska skriva uppsatser. I den ena får jag frågor om intuition/magkänsla och jag berättar om hur det fenomenet har hjälpt mig under mina år som musikjournalist. I den andra får jag frågor om hiphop och gangsterrap.

Under våren 2021 träffar jag Broder John igen för en intervju. Ett samtal som påverkar mig djupt. Efter artikeln publicerats får jag även några arga mejl från läsare – tur att man kan göra någon upprörd…

Hösten 2021 och våren 2022 är jag tillbaka på folkhögskolan i Fittja, nu tillsammans med ett gäng kreativa själar som alla driver egna projekt. Flera av mina klasskompisar på kursen är artister, låtskrivare och producenter. Det är mycket givande att få en unik inblick i deras skapandeprocesser.

2021 recenserar jag Agnes album Magic Still Exists som inspirerar mig i mitt måleri och andliga skapande. 2022 sitter jag med i juryn för Imagine Sweden igen, och slås åter av att landet Sverige är fullt av en aldrig sinande ström unga talanger.

Årskrönika 2021

I’m lookin’ for motivation
I’m lookin’ for a new foundation, yeah
And I’m on that new vibration
I’m buildin’ my own foundation, yeah
Hold up, oh, baby, baby
You won’t break my soul

** Avslutande ord **

Jag vill såklart först och främst tacka GAFFA för denna tid. Det har varit en ynnest att få skriva för er! Ni är bäst. Det har inte bara varit en resa i att bemästra skrivandets konst utan också en högst personlig sådan – där jag har upplevt en inre metamorfos. Jag har drivits av kärlek, passion, glädje, nyfikenhet, reslust, ilska… ambition, framgångshybris och prestation. Men jag har också velat upplysa, folkbilda och ifrågasätta. För mig har musikjournalistik alltid varit mer än bara musik.

“Lyssna på musik och skriva om musik” har varit en kär vän. Vi har spenderat otaliga timmar ihop utan att tröttna på varann. Det har varit en vän i alla lägen, för oavsett mående, så har musiken lyft mitt humör och pennan gett mitt liv mer mening och glöd.

Musikjournalistik är ett ensamt arbete, men jag har njutit av det på många sätt. Speciellt på mina resor, när jag bevakat festivaler. Då har jag fått gå in i en roll, lekt att jag är en hemlig agent ute på viktigt uppdrag.

Även om jag på festivaler har träffat branschfolk och kollegor, gått på mingel, varit en del av en fårskock på diverse pressevent och jagat gratis öl backstage – har jag alltid längtat tillbaka… till ensamheten. Friheten. Att själv få bestämma över min egen tid och energi. Det är också i ensamheten jag har funnit mycket av min inspiration. Noterat användbart stoff som jag sedan inkluderat i mina texter. En bra slutprodukt har för mig alltid varit viktigt.

Om jag får välja ut en recension jag skrivit som jag gillar, så skulle jag välja min recension av denna konsert med Sampha från 2017.

Live-recensioner kräver full närvaro och jag har tyckt om det. Även om många människor på en och samma plats kan göra mig stressad, så har jag alltid känt mig hemma på festivalområden och i publikhav – när jag har varit där som yrkesperson. Har känt en stolthet och en inre auktoritet.

Om jag har varit rädd när jag har rest själv och varit ute på konserter till sen kväll? Nej. Men på Island hade jag pms och hemlängtan, det var jobbigt. I Chicago var jag lite naiv, för jag insåg efter ett tag att det är en stad där ingen åker tunnelbana eller promenerar sent på kvällen. Det gjorde jag.

Men jag vet att jag har haft beskydd med mig, andligt alltså. I Oslo kändes det som att jag hade en person tätt bakom mig, som guidade mig i hur jag skulle hitta och vad jag skulle vara observant på. Det var väldigt fint att ha sällskap. Vem vet jag inte, en skyddsängel kanske eller min storebror. <3

Album-recensioner var där jag började och jag har blivit en vassare skribent tack vare det. Jag har gillat begränsningen i antal tecken. Att få vrida och vända på orden som copy. Hitta till kärnan. Energin i musiken.

Intervjuer är det jag har gjort minst av, men jag minns alla väldigt väl, så oavsett typ av samtal är ett möte i en sådan kontext alltid intressant. Jag hade säkert gjort fler intervjuer om jag hade kunnat ge bort allt efterarbete till någon annan. Just den biten finner jag mycket ångestframkallande.

Artiklar, krönikor och årsbästalistor… det har varit en hel del annat som också har varit himla roligt att få skriva och ha en musiknördig åsikt om. Samarbetet med GAFFA-podden minns jag också med mycket värme.

Men som med allt kreativt arbete, så kan den där njutbara ensamheten i att helt få hänge sig åt en passion, också bytas ut mot en mindre njutbar ensamhet när man väl är klar. När festivalen är över, artikeln eller recensionen skriven. När den kreativa bubblan spricker och man måste tillbaka till verkligheten igen. En verklighet som inte fogar sig, inte går att göra vacker med väl valda ord i en perfekt ordning.

This time around, I’ma make it clear
Spoke some things into the universe and they appeared
I say it’s worth it, I won’t say it’s fair
Find your purpose or you wastin’ air

Och det har varit en av de viktigaste insikterna på vägen – utmaningen i att hitta balansen. Mellan arbete och fritid. Mellan dröm och verklighet. Mellan självvald ensamhet och icke självvald sådan. Men framförallt att vara glad och nöjd med mig själv även när jag inte presterar. Att vara stolt över det jag gjort, inte känna misslyckande och otillräcklighet.

Jag gör framsteg.

Jag är glad, nöjd och stolt när jag nu tackar för mig.

TACK GAFFA, jag kommer alltid ha en plats i mitt hjärta för er <3

PS. Allt jag har skrivit går att hitta här, men länkarna kan krångla eftersom GAFFA precis bytt till ny hemsida. Testa deras sökfunktion. Gillar du musik och välskrivna ord om musik så tycker jag även du ska bli Gaffa Plus medlem.

/Veronica

One Reply to “Min tid på GAFFA – en minnesruna”

  1. Så väl skrivet kära dotter, hur kan en person hinna allt detta och överleva .med vardagens krav. Så spännande att ta del av din resa med musiken med Gaffa. Vi är så stolta och fascinerade över hur mkt du kan om musik på 2000 talet. Lycka till med nästa mål. Mamma och Pappa.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...